För 1½ år sedan dog min morfar. Det var en väntad händelse att han skulle gå bort. Han hade haft cancer under en längre tid och sina sista månader tillbringade han på sjukhuset. Vi såg honom brytas ner mer och mer för varje besök vi gjorde. Fast jag gjorde bara ett besök. Ca tre veckor innan han gick bort. Morgonen då jag fick reda på att han somnat in blev inte speciellt ovanlig någon annan morgon i mitt liv. Allt var så väntat. Jag visste sen flera månader tillbaka att min morfar snart skulle somna in. Jag fälde inga tårar vad jag minns. Inte fören den dagen då begravingen ägde rum, precis en månad efter hans bortgång. Den dagen var det många känslor och många tårar. Och jag tackade för att jag hade en frisk mormor, en frisk farmor och en frisk farfar kvar i livet. Morfar lämnade jorden för att äntligen få vila. Så kändes det. Jag tänkte inte så mycket mer på det sen. Jag besöker honom ibland när jag känner att jag behöver någon som lyssnar utan att svara.

Min mormor och morfar bodde inte ihop. Dom var skilda sen jättemånga år tillbaka. Och mormor bor i en lägenhet väldigt nära oss. Om jag sitter på våran altan ute på baksidan av huset så ser jag hennes köksfönster. Så nära men ändå så långt borta egentligen. Så enkelt att ses så ofta som möjligt. Men så har det inte varit sista året. Jag har inte prioriterat min mormor. Jag har istället jobbat, tränat, festat, träffat vänner, tjejer, killar, varit med familjen. Egentligen har jag och mormor mest träffats när någon i familjen fyllt år eller så vid olika högtider som man firar.
Hon har mycket problem med gallan och det har hon klagat över varje gång vi träffats på senaste tiden. Mycket ont i gallan. "nej jag ska inte äta de, jag har känt av gallan i veckan" precis så har hon sagt varje gång. Och det kan sticka lite i mig. Jag vet hur det är att ha gallan. Att inte kunna äta vad som helst. Det var tungt för mig, jag är 21. Jag förstår att det är tungt för en människa som är 73.

I onsdagskväll ringde hon hem hit. Hon ville ha skjuts in till akuten. "jag har så ont i gallan ikväll" så sa hon då. Mamma lånade min bil. Jag gnällde lite över det. Bensinen är dyr och jag skulle börja jobba jättetidigt på torsdagen. " se till att vara hemma innan sex imorgonbitti" Det var det sista jag sa till mamma innan hon åkte.
När mamma kom hem senare den kvällen hade mormor lovat att ge mig en slant för att jag lånade ut bilen. Jag fick väldigt dåligt samvete. Vad fan gör 40 kronor när mormor fick liggar kvar på sjukhuset den natten för att hon under torsdagen skulle få operera sig för gallan.

På torsdagen jobbade jag hela dagen och jag tränade. Ont i magen hade jag. Fruktansvärt ont. Jag kom hem sent. Hade undrat hela dagen om mormor var opererad nu. Alla satt i köket när jag kom hem och fikade och små-pratade. Hela familjen skulle gå ut och äta tillsammans på fredagen. Mamma säger "vi äter hemma imorgon istället" Jag frågar lite varför.. "det blir inge roligt när mormor inte mår bra" Det är mamma som säger de.
Men en gallsten herregud hur illa kan de va. Som tur var tänkte jag bara de. Istället sa jag "jaha nehe?"
Läkaren ringde sa mamma.. mormor har troligen någon typ av cancertumör någonstans i magen.
Oj, där försvann mina fötter. Men det kändes lite bra att läkarna inte var säkra än. Dom hade bara hittat en förändring på vissa prover som dom gjort under dagen.

Lite oroligt sov jag den natten. Från onsdag till torsdag gick det från gallsten till en trolig tumör. Jag jobbade på förmiddagen under fredagen, slutade innan elva. Ringde mamma när jag jobbat klart. Mormor svävade helt plötsligt mellan liv och död. På några få timmar hade det hela gått från att vara en trolig tumör till att läkarna räknade en halvtimme åt gången.

I ilfart åkte jag och bror in till norrtälje och sjukhuset. På bara en kvart förändrades allt. Solen gick i moln, den klarblåa himlen försvann. Regnet öste ner och blåsten tilltog. Det var rinnande mascara, långa korridorer, vita rockar, viskade röster, kala väggar, skrämmande lukter, främmande ansikten, rödgråtna ögon. Läkare kom och gick. Första besöket av läkare "vi försöker få ner surheten i kerstins kropp så att vi ska kunna operera henne annars kommer hon inte klara sig". Och det var brottom tydligen. Jag kände mig förvirrad. Andra besöket. Bara en kort stund efter de första " Det här kommer inte att lyckas. Vi kommer inte kunna operar kerstin. Vi är hemskt ledsna" Första frågan, dom kom förvånande från min egna mun. Utan att jag tänkte så frågade jag. "hur lång tid tar det innan hon försvinner, är det en månad eller en vecka eller bara en dag?" Världens snällaste läkare (jag utnämner honom till det för jag är säker på att ingen snällare finns, någonstans) tittar på mig, ser förskräckt ut och väldigt sorgsen. "Vi vet inte exakt men ca ett dygn kan vi räkna med, inte mer"

Allt rasade, jag kunde inte andas. Rusade ut ur rummet. Långa korridorer. Paniken. Måste hitta någonstans att ta vägen. Tårar. Massor av tårar. Hittade en toalett. Föll ihop i en hög på golvet. Höll inte tillbaka. Bara grät ut allt. All förtvivlan. På 1½ dygn gick hon från ett gallstens anfall till totalt utslagen med bara timmar kvar i livet" Det knackade på dörren, jag lyckades resa mig, kollade i spegeln, mascara överallt. skitsamma, det spelar ingen roll. Jag öppnade dörren. Världens snällaste läkare står där. Frågar hur jag känner mig. Kramar om mig, håller mig i sin famn och säger att det är okej att vara ledsen. Det är okej att gråta. Världens snällaste.

Om vi ville fick vi komma in och hälsa på mormor. Läkaren förklarade att det såg ut att göra mormor ont, men hon känner absolut ingenting, det sa han flera gånger. Vi behöver inte bli rädda för hon känner ingenting. Igen och igen sa han det. Jag och bror fick gå tillsammans. Först. Själva tillsammans med läkaren. Långa korridorer igen, vita rockar, okända ansikten, apparater, sladdar och maskine. Och där i ett rum, där låg hon. I 21 år har jag sett min mormor. Den Som låg nerbäddad i sängen, det var inte min mormor. Jag svär, sådär ser inte min mormor ut. Det där är en grönsak. Total förödelse. Krossat hjärta och allt rann av mig. Tårar överallt. Återigen hamnar jag i famnen på läkaren. Ben som inte bär mig, tårar som bara rinner. Smärta.
Vi pratade en stund. Läkaren och jag och lillebror. Igen lovade han att mormor inte kände någonting.

Tillbaka till vårat egna lilla rum på sjukhuset. Någon form av trygghet vilade i det rummet. En stund senare fick vi byta rum. Ett större, tillsammans med mormorr fick vi vara i det större rummet. Efter en stund ville jag hem. Ville försöka vila en stund. Jag kunde inte göra mer. Bestämde mig för att åka tillbaka till sjukhuset under natten om jag fick svårt att sova. Jag var hemma klockan fyra. Klockan fem ringde telefonen. Mormor hade somnat in och lämnat oss.

Allt rasade igen. Totalt förkrossad, totalt överkörd, helt tom. Tog mig från soffan in i sängen. Låg i fosterställning, lät tårarna rinna. Grät högt, det var ingen idé att smyga längre. Smärtan måste ut.
1½ dygn tog det för mormor att gå från levande till död. Fortfarande förstår jag inte. Fortfarande känner jag mig helt tom. Svårt att sova på nätterna. Funderar. Tänker. Saknar.

En oväntad död är obeskrivligt mycket värre än en väntad död. När morfar dog kände jag lättnad för hans skull, han slapp lida. Nu när mormor dog hann jag inte tänka, jag hann inte förbereda mig. Tårarna överraskade mig och jag undrar fortfarande hur mycket tårar jag kan produsera? Tar dom någonsin slut?

Mormor 2008.



Vila i frid och jag kommer aldrig någonsin glömma dig <3

Larvig punkt.. jag vet inte... tro?

Det enda jag tror på de är att man kan om man bara vill.. Mer har jag inte att säga om det!

Idag är det kanske världens mest överskattade dag.. Alla hjärtans dag. Fuck you! Ibland känns dom orden precis som känslan av att få två fingrar nerkörda i halsen. Alltså haha, bitter tjej? Nej egentligen inte.. Men jag tycker verkligen att alla hjärtans dag är överskattat. Visa kärlek till nära och kära varje dag i stället så skiter vi i den här dagen.. Gör den till en vanlig dag bara.

Eftersom det nu råkar vara alla hjärtans dag idag är lite lustigt eftersom jag precis nu har kommit till punkten "vad är kärlek" Och det ska jag nu berätta för er.

Jag har ingen jävla aning om vad kärlek är egentligen!

Men..Just nu är kärlek för mig mer förknippat med vänner och familj än med pojk resp flickvän. Det är bara ett jäkla meck..
Att få ha min familj runt mig, friska och krya allihopa. Det är kärlek.
Att få ha riktigt fina vänner som bryr sig i ur och skur. Det är kärlek.

Att ha den här bilden. Att få titta på den. Att få kika in i hennes ögon och känna kärleken, nyfikenheten och värmen. Det är min fina fina lilla underbara kusin. Hon är kärlek!




Enough about love!

Puss&kram<3

Egentligen en ganska fånig grej, för alla som läser här vet ju redan vem jag är. Men om det mot all förmodan skulle vara så att ingen vet så hej och välkommen.

Sandra Linnea ELisabeth Danielsson, inne på mitt 21a år. Jag bor hemma fortfarande med mamma, pappa, storasyster och lillebror men letar efter något eget. Jag jobbar, äter, tränar och sover. Jobbar gärna så mycket som möjligt. Över 40 timmar i veckan gör mig inte så mycket. Jag gillar nämligen inte att sitta rastlös.

Jobbar gör jag på långsjöskolan och bålbroskolan, som assistent, resurs och fritidsledare. Intressant och roligt.



Tränar gör jag dels (fortfarande) på skjutbanan men också väldigt ofta i långsjö sporthall där jag tränar innebandy med ett riktigt härligt gäng brudar i blandade åldrar. Det är tufft och jäkligt kul.



Sover och äter gör jag mer än ofta hemma. Jag är singel för er som undrar och sen är det inte mer med de.. vi lämnar de där.. jag har inget mer att säga om det.

Det var väl kanske en lagom beskrivning av mig själv just nu! Det kommer ju mer vart efter :)

Puss&kram<3

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Puss&kram<3

Jobbar grismycket för tillfället.. förra vecka skrapade jag ihop 55 timmar.. det räcker.. men jag klagar inte, det är faktiskt bara roligt. Men trött blir man, de måste jag erkänna.

Har äntligen kommit igång med bandy igen nu efter skadan. Fan va roligt de är egentligen. Skulle kunna spela dygnet runt. Kom hem för en stund sen från veckans första träning. Känner mig trasig just nu. blev många smällar idag, men de är ju liksom roligt de också. Det hör lite till. Det ska kännas att man kämpat.

Nu är jag supertrött och ska alldeles snart slå igen mina små gröna ögon för några timmars sömn. Imorgon väntar jobb och lite vila på kvällen kanske. Treevligt.

Godnatt och visst, trevligt med uppdatering va?...

Puss&kram<3